90-tal forts.

Jag  var helt ute och cyklade i mitt lilla försök att anstränga mig till dagens träning. 90-talets mode var tydligen stora tröjor, tights, USA-sockor och ett svettisband i håret, SÅKLART! Vart var jag då?? har knappt något minne av den tiden. Färgmässigt var jag lite på rätt spå för även under 90-talet lyste kläderna i färggranna kulörter, gärna neon om jag fattat saken rätt. Det var i alla fall ingenting jag rände omkring i, tror jag.
90-tals temat fortsätter även på söndagens Zumba så vill jag vinna en sportdryck får jag klä mig som typ Samantha Fox

 eller Lili och Sussie

 Och fixa frisyren som Pernilla Wahlgren

90-tal

Är påväg till kvällens Zumba och av någon anledning är det 90-tals tema idag. Jag är inte så motiverad av att spöka ut mig till träning men lite kan jag bjuda till.



Min fråga är, hur såg man ut på 90-talet för jag känner mig 80-tal..

-Posted using BlogPress from my iPhone

Dag 56 Ett otroligt intressant inlägg!

Sitter och äter makrillfilé i tomatsås på en knäckemacka. Jag är inte så där överdrivet förtjust i fisk men tonfisk (i sallad) och nu makrillfilé på knäcke har börjat gå an. Det är inte speciellt gott och pannan skrynklar sig men på något knasigt vis roligt att äta (??) och det luktar lite trevligt (??). Ungefär som kokt ägg, inte speciellt gott och luktar dessutom fis men det kittlar liksom i munnen och smaskar härligt vilket gör det trevligt att stoppa i sig. Det var bara för någon vecka sedan som Thomas kom hem med makrillfilé och la på en smörgås då jag beslutade mig för att ta en prov-smak och sen dess är jag fast! Jag kan till och med längta efter dem, är inte det väldigt märkligt så säg..
Nu har jag i alla fall ätit upp och måste gå och borsta tänderna för smaken i munnen är snudd på outhärdlig..

Film: Hachiko- en vän för livet

Jag kände mig inte så trött igår när det egentligen var dags att gå och sova, så jag gjorde i ordning en kopp te och började kolla på film. Älskling gick och lade sig så jag blev ensam kvar i soffan. Filmen är regisserad av Lasse Hallström och baserad på en verklig händelse. Och vilken film sen!!!

När Hachiko kommer till sitt nya hem, dröjer det inte länge förrän han och hans husse är oskiljaktiga. Varje dag vid samma tid möter Hachiko sin husse vid tågstationen, och hunden blir en älskad medlem i familjen. Men så en dag återvänder inte husse. Trots det väntar Hachiko troget - men förgäves - på sin husse varje dag under de kommande tio åren. Hans öde berör många av de människor som passerar stationen, och de hjälper hunden med mat och varma ord.

Idag finns en bronsstaty rest av Hachiko, som var av den japanska rasen akita, på den plats vid Shibuya Station, där han troget väntade varje dag. (bio.nu)
Jag är inte så blödig av mig och det ska mycket till för att jag ska börja snyfta till en film men i går fullkomligt sprutade tårarna! 
Betyg 4,5/5