För ett antal år sedan var jag väldigt beroende av att få ha egen tid. Jag fungerade inte så bra som människa om jag inte fick vara själv lite då och då men det har tydligen ändrat sig!
Igår bestämde Älskling att fara till en kompis idag och bli kvar till imorgon. Tjihoooooooo tänkte jag, äntligen tid ensam och bara doola på med mitt eget, det var ett tag sen sist så jag såg verkligen framemot denna dag;) Jag har haft tv-maraton, tvättat, packat upp från resan vilket inte var en dag för sent, suttit i ett fotbad, målat naglarna, ätit glass och nu har jag grottat ner mig i soffan igen. SKÖNT! men jag är färdig med mig själv nu, jag har inte pratat på flera timmar, har jag ens någon röst kvar???
Jodå det har jag.. tog en liten ton, lät lika illa som vanligt, kanske något torrare.
Kontentan: Jag behöver inte vara ensam som förr i tiden för att fungera som människa för tillsammans med Älskling är jag så mycket bättre än utan honom:) Självklart är det sunt att vara ifrån varandra men jag längtar efter honom och då får man äta mer glass, visst då??;)
